Om denna och andra världar

Om denna och andra världar

Logik för dig från A till B. Fantasin kan ta dig vart som helst. -Albert Einstein


Enslaved: Odyssey to the west – Några första intryck

DataspelPosted by Oskar Källner Wed, September 22, 2010 10:50:31

Jag har haft den stora förmånen att komma över ett förhandsexemplar av Enslaved: Odyssey to the West. Spelet släppt först den 8:e okt i Europa. Detta är ett spel som jag har sett mycket fram emot, för jag tyckte att själva upplägget verkade helt brilliant. Det är baserat på den gamla kinesiska sagan ”Journey to the west” men förlagd i ett postapokalyptiskt USA.

Mänskligheten är nästan utrotad i det stora kriget. Några få överlevande stammar hankar sig fram i vildmarken. Naturen har återtagit de stora städerna, men människorna skyr dem, för överallt finns minor och gamla krigsmechs. Dessutom flyger slavhandlarna omkring i sina luftskepp och kidnappar de människor de finner och för dem västerut, ingen vet egentligen vart.

Spelet börjar med att huvudpersonen Monkey blivit fångad av slavhandlarna. Men ombord på luftskeppet finns även Trip, som kommer från en by där invånarna är tränade i att hacka gammal teknologi. Hon lyckas ta sig ut ur sin fängelsecell, sabotera skeppet och släpper av misstag också lös Monkey. De försöker sedan desperat ta sig av luftskeppet innan det kraschar. Det är väldigt roligt att se hur de absolut INTE samarbetar. De kommer båda av skeppet, men Monkey slås medvetslös av smällen. När han vaknar har Trip satt ett hackat slavpannband på honom. Hon har programmerat det, så att om hon dör, så dör även han. Hon är inte ond, bara desperat. Hon vet att hon inte kan överleva ensam i vildmarken med alla gamla mechs och minfält. Hon behöver Monkey som försvarare. Mycket motvilligt går Monkey med på hennes krav, att föra henne tillbaka till sin hemby. Han har inte mycket till val.

Själva spelet är en blandning mellan plattformshoppande, aktion och strategi. Inte helt olikt Prince of Persia 3. Faktum är att det är väldigt likt PoP-serien. På ett bra sätt! Det är en serie jag älskade. Monkey är minst lika akrobatisk som Prinsen (förutom att han inte kan springa på väggar) och väldigt brutal när det kommer till närstrid.

Monkey attackerar med en stor stav, som svingas i ett antal combos. Dessutom kan den laddas med plasmaskott och användas som gevär. Han har också en sköld för att blockera fiendeattacker och som dessutom ger honom några sekunder att rusa fram i ett kulregn innan han börjar ta skada.

Innan man går in på ett nytt område så skannar Trip av det för att hitta gamla mechs, minor och annat otyg. Och det är här strategin kommer in. Precis som i PoP3 kan man välja att försöka smyga förbi fienderna utan att slåss. Eller man kan hoppa runt och attackera dem ur en bättre vinkel, eller först se till att slå ut en nyckelfiende, ta dess vapen, och sedan mycket lättare plocka resten. Går man bara rakt på så dör man ofta snabbt. Trip kan distrahera fienderna åt dig medan du tar dig fram bakom dem, och ibland måste du distrahera fienden, så att hon kan springa till säkerhet.

Just relationen mellan Trip och Monkey är det som för min del lyfter det här spelet något alldeles extra. Jag älskade hur Prinsen och Farah i både PoP1 och PoP3 fick samarbeta för att överleva, och hur de hela spelet igenom grälade, småpratade och skrattade tillsammans. De växte som karaktärer. Det är själva kärnan i en bra berättelse och driver en att vilja fortsätta.

Samma sak gäller Trip och Monkey. De är väldigt välskrivna och man känner omedelbart med dem, men så är också manus skrivet av Alex Garland (28 dagar senare m.fl.) Monkey görs av Andy Serkis som också spelade Gollum i Sagan om Ringen filmerna, samt jätteapan Kong i just King Kong. Han är som vanligt helt lysande. Jag ska erkänna att jag först hade lite svårt för Monkeys grovhuggna utseende, med röd ögonskuggan och allt. Men man vänjer sig snabbt, och nu kan jag faktiskt se Andy Serkis ansikte under polygonerna. Jag vet inte vem som spelar Trip, men även hon gör ett riktigt bra jobb.

Dessutom är landskapet helt fantastiskt. Det är en oerhörd känsla att vandra runt i ett sönderslaget och överväxt New York. Jag är säker på att de som bor i USA känner igen en massa ”landmarks”, men även för mig som inte gör det så är det fantastiskt. Grafiken är över lag väldigt bra. Visst kunde vissa texturer vara bättre när man kommer riktigt nära. Men det jobb och den artistiska vision som måste ha gått in i att göra det här spelet är enormt, och alla specialeffekterna är verkligen snygga.

Det enda negativa hittills är att Monkeys rörelser ibland känns lite för förprogrammerade. När man klättrar så är det väldigt svårt, om inte omöjligt att falla. Om man drar ner och trycker på släppknappen så hoppar han helt enkelt inte ner om det inte finns mark under fötterna. Eller om man springer på en plattform och ska hoppa till nästa, så hoppar han inte om det är för långt. Istället stannar han snällt vid kanten, inte olikt God of War. Eller när han ska göra sina akrobatiska konster och t.ex. klättra längs sidan på luftskeppet i startsekvensen, så syns alla greppbara platser tydligt, då de blinkar! Blinkar!!! Så det är bara att dra spaken till nästa blinkande bit och trycka, så hoppar han automatiskt. Detta gör att man förlorar känslan att man kontrollerar sitt eget öde. Det blir helt enkelt lite för enkelt och automatiserat.

Men en så länge är spelet mycket roligt. Och jag ser fram mot att få fortsätta och se vart äventyret tar oss.


  • Comments(3)//varldar.kallner.com/#post99