Om denna och andra världar

Om denna och andra världar

Logik för dig från A till B. Fantasin kan ta dig vart som helst. -Albert Einstein


Vad är viktigast i ett dataspel, spelelementet eller berättelsen?

DataspelPosted by Oskar Källner Tue, September 07, 2010 22:19:55
SpelMalmer skrev nyligen en intressant artikel angående spel och deras berättelser där han menar att själva berättelsen ändå är det viktigaste.

Jag håller inte med, och skrev nedanstående text som ett inlägg. Det blev dock så stort att det blev en artikel i sig, så därför publicerar jag den även på min egen blogg.

När det kommer till vad som är viktigast i ett spel, själva spelmomentet, eller berättelsen så tror jag att vi egentligen talar om två olika mänskliga behov.

Det första är behovet av historier. Som människor behöver vi berättelsens kraft för att få ordning och mening i en annars kaotisk tillvaro. Genom berättelsen skapar vi struktur och får en röd tråd i våra liv. Vi har alla våra livsberättelser, och genom att minnas och hela tiden använda denna livsberättelse så kan vi också lättare bearbeta saker som sker i våra liv, samt relatera empatiskt till andra människor och deras berättelser.

Dessutom söker vi efter metanarrativ, alltså efter de stora övergripande berättelserna, som ger livet mening. Berättelser med vilka man kunde finna platsen för sin livsberättelse i ett större skede. Förr i tiden hade man bl.a. den grekiska mytologin, medeltidens sagotradition, och framför allt bibelns berättelser som metanarrativ. Denna kunskap är nästan helt borta idag. Vi har andra metanarrativ med vilka vi brottas, t.ex. Star Wars, Sagan om Ringen, Harry Potter, m.fl. Historier som ställer de stora frågorna om gott och ont, och om vad det innebär att vara en kämpande människa.


Det andra är behovet av att bemästra sin omvärld. Behovet av kontroll. Även detta är något vi har med oss i självaste vår genetiska makeup. Jag har en åtta månaders dotter och fascineras varje dag över hur hon hela tiden tränar sig på att manipulera (och med tiden kontrollera) sin omgivning. Kontroll är något vi eftersträvar. Den som har kontroll, har makt, och kommer att överleva och få framgång. Därför älskar människohjärnan att lära sig bemästra nya saker. Vi älskar när vi kan få pilla, och trixa, och lära oss, och bli allt skickligare på något, vad det än är. Så länge som det är lagom utmanande så är vi fast!

Om man bara vill ha en berättelse så läser man antagligen en bok, eller går och ser en film. Om man bara vill bemästra något så kanske man går och flyger drake, eller… spelar tetris.

Och här kommer jag till poängen. Det finns många spel som faller inom kategorin ”bemästrings-spel.” Där det enbart handlar om skicklighet och kontroll. Där finns inget (eller nästan inget) berättande. T.ex: Tetris, Bubble Bobble, Asteroids, Ice Climbers, Space Invaders, Dance Dance Revolution, Guitar Hero, SingStar, SimCity, Virtua Cop, etc…


Det finns däremot inga spel som enbart är berättande.
För då vore de inte längre spel, utan filmer. Jag har inte själv spelat Heavy Rain, men jag har förstått att det ligger väldigt nära filmen som medium.

Jag älskar när spel innehåller en bra berättelse,
som t.ex. Final Fantasy X. Jag tror att ett spel (med bra bemästringskapacitet) blir ännu bättre av en bra story. Av den enkla orsaken att en bra berättelse berör oss på en djupare nivå, och kan relatera till vår egen livsberättelse och så ge oss delar till vårt meningsskapande metanarrativ.

Det finns även exempel på spel med dålig kontroll som räddats av sin fängslande berättelse, te.x. Alan Wake. Men det finns inga spel med enbart berättande. För då är det per definition en film.

Därför är inte handlingen det största i ett spel, och kan inte heller vara det.


  • Comments(4)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Oskar Källner Tue, September 14, 2010 11:42:57

Ojoj. Det här var ett långt inlägg. :-)

Bäst att svara en bit i taget.

”Jag menar mer åt att den är själva orsaken för gameplayet, och skapar mening till våra handlingar. Att utan berättelsen blir det ett tomt och tråkigt gameplay, och att när berättartekniken faljerar så är det värre än lite små brister i gameplay.”

Jag håller personligen med dig. För även jag gillar en fantastisk historia. Men det finns de som inte är som oss. Jag vet folk som aldrig skulle få för sig att sätta sig ner med ett spel som kräver mer än 45 min uppmärksamhet. För antingen har man inte tid med att överlåta mer, eller så gillar man helt enkelt inte för tjocka berättelser. Vänner har berättat för mig att de känner hur en maffig berättelse snarare fungerar som ett hinder än en hjälp. Det känns som en stor, ogenomtränglig mur man måste pressa sig igenom, med all information man måste ta in, och allt man måste sätta sig in i, när man bara vill ha lite skoj. Då passar det bättre med en 45 min multiplayer match på League of Legends. Jag kan ändå förstå dem. Även jag tvekar ibland innan jag påbörjar ett spel med en maffig berättelse. För jag vet hur mycket tid det kommer att ta i anspråk. När man väl sedan är inne i det så är det bara roligt. Men det är ändå en barriär som rent gameplayorienterade spel oftast inte har.

”Sen i frågan ang. bemästringsspel kontra berättelsespel så skulle jag nästan se det som två helt totalt väsensskilda ting... …Mitt inlägg syftar nästan uteslutande på typen berättelsespel, och handlar alltså inte alls om sport, leksaker eller pussel.”

Hehe… du har helt rätt. Hos berättelsespel är verkligen berättelsen det viktigaste. ;-)

Nej jag ska inte vara elak. Jag förstår vad du menar. Men jag tror bara inte att man kan göra en så enkel uppdelning. Alla spel har ett berättande, även om det är pyttelite, och alla spel har en bemästringsfunktion, annars fanns det inget gameplay. Frågan är bara hur de står sig i proportion till varandra.

”Detta tar jag också upp i slutet av mitt inlägg och kanske lite otydligt visar att det är en annan slags upplevelse, och inte har att göra med mitt inlägg alls. Det ena är en konstform. Det andra är en sport. Jag tycker bättre om konst än sport, men det är en smaksak. Det ena är inte bättre än det andra.”

Jag vet inte om jag håller med dig. Varför skulle bara berättelsefokuserade spel vara en konstform? Jag tror värt om att konst mycket väl kan manifesteras i själva gameplayet. Det beror så klart på hur man definierar konst. Om vi kollar NE defintion av konst så står det:

konst, verksamheter som syftar till att framkalla särskilda sinnesintryck och känslomässig eller tankemässig inlevelse.

Och det kan man definitivt integrera i själva gameplayet. För min egen del tänker jag om konst som något som framverkar en intellektuell och/eller emotionell reaktion hos mig. God konst anser jag kan dessutom vara till hjälp att reflektera kring sin egen värld och sitt eget varande.

Det är svårare att göra med mycket gameplay och lite berättande. Men det går. Och det är väl i det gränslandet som det blir så svårt att upprätthålla distinktionerna, för egentligen är alltid gameplayet berättande på en nivå eller annan.

”Nu sågar jag inte ditt inlägg, tvärt om, det är jättebra. Men det är lite att du missuppfattat vad jag menade. Kunde kanske skrivit tydligare. För din kommentar har inte så mycket med det jag ville belysa med mitt inlägg. Fail på mig där dock som var otydlig.”

Nej jag ska erkänna att jag följde faktiskt inte riktigt med på att det var en så pass tydlig distinktion. Men det gör inget. :-) För då fick vi ju den här intressanta diskussionen. :-)

"Dock vill jag med bestämdhet hävda att tanken om man är ute efter enbart berättande så kan man lika gärna läsa en bok eller se en film är fel. Ett spel kan erbjuda en annan dimension i berättandet, eftersom man själv är med och medverkar. "

Jag håller med. Det ger en totalupplevelse som är annorlunda än en bok eller film. Men det var inte heller min poäng. Utan poängen var att ett spel med enbart berättande och inget bemästrande blir en film. :-)

”Föresten, grattis till Halo: Reach vinsten. Vi kanske kan coop:a lite?”

Tackar. Gärna! :-)

Posted by Spel-Malmer Sun, September 12, 2010 19:25:16

Nu menar jag iofs inte att själva berättelsen i sig är det viktigaste. Jag menar mer åt att den är själva orsaken för gameplayet, och skapar mening till våra handlingar. Att utan berättelsen blir det ett tomt och tråkigt gameplay, och att när berättartekniken faljerar så är det värre än lite små brister i gameplay. Dessutom att ett spel vinner mer på att satsa stålarna på att finslipa just berättandet än att finslipa ett helt ok gameplay. Båda måste i min mening fungera, och rena gameplayet är nästan alltid ganska bra i större spel, medan berättandet ofta är uselt, vilket gör att spelet kan blir uselt, även om det rent gameplaymässigt inte är det.


Sen i frågan ang. bemästringsspel kontra berättelsespel så skulle jag nästan se det som två helt totalt väsensskilda ting. Det ena är en sport eller leksak medan det andra är en upplevelse. Ungefär som att säga att sport och film är samma sak. Ok, kanske inte så olika, eftersom upplevelsespel innehåller bemästringsaspekter också, men hårddrar man det så är det ändå som du säger en stor skillnad. Så frågan är vad man menar när man säger spel. Mitt inlägg syftar nästan uteslutande på typen berättelsespel, och handlar alltså inte alls om sport, leksaker eller pussel. Detta tar jag också upp i slutet av mitt inlägg och kanske lite otydligt visar att det är en annan slags upplevelse, och inte har att göra med mitt inlägg alls. Det ena är en konstform. Det andra är en sport. Jag tycker bättre om konst än sport, men det är en smaksak. Det ena är inte bättre än det andra.


Nu sågar jag inte ditt inlägg, tvärt om, det är jättebra. Men det är lite att du missuppfattat vad jag menade. Kunde kanske skrivit tydligare. För din kommentar har inte så mycket med det jag ville belysa med mitt inlägg. Fail på mig där dock som var otydlig.


Dock vill jag med bestämdhet hävda att tanken om man är ute efter enbart berättande så kan man lika gärna läsa en bok eller se en film är fel. Ett spel kan erbjuda en annan dimension i berättandet, eftersom man själv är med och medverkar. En på ytan ganska enkel Sci-Fi historia såsom Mass Effect, eller bara det senaste DLC-äventyret till tvåan har en story som på film hade varit ganska usel. Men när man spelar och själv är delaktig får det en helt ny nivå och inlevelse. I sina bästa stunder visas verkligen vad mediet kan göra och potentialen i det. Min upplevelse av Mass Effect 1 & 2 är som film sett inte alls bra. Men i kombinationen spel och film är det något som ligger mig varmare om hjärtat än väldigt väldigt väldigt många bra filmer.


Föresten, grattis till Halo: Reach vinsten. Vi kanske kan coop:a lite?

Posted by Oskar Källner Thu, September 09, 2010 10:28:56

Tackar! :-)

Ja det är helt sant. För utan interaktion så är det inte längre ett spel. Då är det något annat. Men Malmer har en poäng i att det är när bra gameplay och bra berättelse samverkar som slutprodukten blir något fantastiskt, vars totalupplevelse ofta överstiger den hos en film el dyl.

Posted by NuYu Tue, September 07, 2010 22:44:58

Mycket bra skrivet. För som jag sagt, det viktigaste i spel är interaktionen, inte berättelsen.